mattieblanchard

Jag har inte ofta bråttom, det beror på att jag alltid tar massor med extra tid för att inte få bråttom. Man kan säga att min filosofi är: Bättre vänta än vara sen.
Men i torsdags satt jag vid datorn, kollade runt lite... och tappade minst sagt tiden. Jag hade tur, jag var klar och skulle bara ta min väska och gå ut genom dörren - men där tog det stopp. Någon har låst överlåset så jag kan inte komma ut!
Enda utvägen är att hoppa från balkongen.
Jag kastar ner väskan, det hörs en duns. Alla mina saker blir mosade, tänker jag. I nästa sekund svingar jag mig över räcket, mina knän träffar balkongväggen och är märkbart skadade, sedan hoppar jag...
Jag lever, jag känner ju smärtan från knät. På något sätt springer jag upp för trapporna, låser upp ytterdörren, stänger balkongdörren och cyklar iväg.

Skakad sitter jag här nu med blåmärken på knän, ben och armar (i höjd med räcket) och förbannar min bror.
Han som låste in mig för att (lyssna på detta!) "jag hörde dig inte på ditt rum när jag gick". Nänä, det är svårt att höra någon som inte är där. Men det är också svårt att höra någon som SOVER!
Ojdå, sa han...