(Eller dagens rant - ett i-landsproblem)
Som lägenhetsinnehavare blir man ofta uppringd av diverse företag som vill få mig att tacka ja till saker jag inte vill ha. Där sitter en killei andra änden av luren som försöker påtvinga alla lines företaget givit honom för att sälja produkten.
Det är alltid en kille vilket kan bero på att kontrasten med den tilltänkte köparen, alltså jag, är tjej. Den stereotypa telefonförsäljaren är jävligt smooth, han rapplar bra saker med en hastighet som gör att man omöjligt kan få en syl i vädret. Bakom den rätt ofta riksvenska dialekten anas ändå något som får mig att tänka på försäljare i semesterorternas basarer, dessa ger mig en distinkt känsla av skepticism - tacka nej, NU!
Jag lyckas i de allra flesta fall att göra detta också, tacka nej till nya bredband, elavtal, förlängningar av gratistjänster man gått på på stan osv. Men. Det tar så mycket tid. Tid som är mitt liv. Omformulering: De stjäl mitt liv. Jag tycker varenda gång att jag vid behov att ett så kallat tjänstbyte själv skulle kontakta företaget i fråga för jag vill tro att jag är kapabel till en sådan handling.
Så finns det en konst att säga nej? Det är väl tråkigt att säga nej hela tiden, visst, men med vilken rätt har denna telefonröst rätt att ifrågasätta mina beslut. Man ska inte behöva berätta om sin osäkra livssituation och bli fnissad åt när "priset av en fika på stan" är det enda som tillkommer när det enda jag försöker göra är att ansvara över att hålla nere mina kostnader.
Så för att avrunda detta vill jag gärna lära mig en konst i att säga nej, utan att bli varken otrevlig eller skuldfylld över att rösten inte fyller sin säljkvot.
